Funderingar som inte försvinner
Senaste tiden har jag funderat på om det finns något som Bella har. Eller alltså, om det finns vampyrer och så. Fast att vi är blinda och inte ser. Att vi går rutn bland vampyrer helt omedvetna om saken. Jag hade önskat jag var som Bella och blev inbjuden i en värld man aldrig trott existerat. Den mystiska, tilldragande världen. Jag får uppleva den världen varje gång jag läser en bok. Det är därför jag älskar att läsa. Att komma bort från typiska världen. Läsa är mitt sätt att fly verkligheten. Och ingen kan ta det ifrån mig!
Jag vill kunna försvinna till en plats där allt jag önskade gick igenom. Men det går inte. Och jag är förtvivlad. Att man måste leva i sådan pissig värld ibland är smärta. Smärta som man måste utstå för att överleva. Jag önskar att jag var som Edward. En vampyr. Att kunna göra allt man vill, eller ja nästan.. Att kunna springa så snabbt, att kunna vara så stark. Att vara odödlig.
Tänk om det var som i filmer. Att allt inte var lika ytligt på sett och vis. Att ingen satt vid msn eller facebook. Att alla fick tag ivarandra ändå. Att man knappt smsade. Att allt är möjligt. Att den lite utfrysta tjejen får skolans snyggaste kille. Jag vill kunna tro det. Men de är nog ganska hopplöst. Att man inte behövde göra så mycket, sminka sig och tänka så mycket på vad man har på sig. Men jag tror att på riktigt kommer det alltid finnas en press för tjejer att vara fina. Trots att ni killar säger att vi är snygga utan smink och att vi är snygga i vad som helst. Jag gillar inte det ytliga men jag inte hjälpa det själv. Jag dras in i det. Bryr mig om vad folk tycker och tänker om mig. Vad jag har på mig och hur jag ser ut. Ändå försöker jag att inte göra allt för stort väsen av mig. För under allt smink finns det något. Något sårbart, underbart och vackert.
Vet inte riktigt vad jag vill med den här texten men måste skriva ner mina tankar. Mycket av det jag skriver har fått mig att må dåligt och gråta. Att känna att man inte passa in, inte räcker till och att ingen vill ha en - är den värsta, mest smärtsamma känslan. Förutom döden, den är smärtsammast. Jag hade den tid jag kände mig värdelös, ful, oönskad och värdelös. Men jag tog mig upp och har på något vis fått bättre självförtroende. Jag tror att mycket av det har att göra med Niklas och mina vänner. Så jag tackar, utan er hade jag inte klarat mig.
Ibland undrar jag hur mitt liv skulle vara i en bok. En självbiografi. Hur den skulle vara. Har alltid varit intresserad av att skriva. Får ofta beröm för min kreativitet och mitt sätt att sätta ihop en historia. Det är just därför jag har bra betyg i svenska. Och jag gillar det, att läsa och skriva. Det är lätt och mysigt. Man kan hitta på den värld man alltid velat exitera, den person man alltid velat ha - med bara styrkor och inga svagheter. Om det ändå vore så.. Jag lovar er att innan jag är 20 ska jag ha skrivit en roman. Jag lovar.
