Tema kärlek
Här är början och temat är kärlek (har inte kommit dit ännu):
Dimman hade lagt sig som ett täcke över ängen jag nyss passerat. Jag visste inte hur mycket klockan var, men solen hade gått ner för länge sen och mörkret hade omfamnat mig. Endast månen lyste upp min väg när jag gick längs den grusiga landsvägen. I min hast hade jag glömt mina skor och hatade mig själv för det. Tusen små stenar hade rivit upp sår under mina fötter och grävt sig in under huden. Tusen små sår som lätt kunde bli infekterade.Ville jag behålla mina fötter var jag tvungen att skynda mig. Men vart skulle jag skynda mig? Jag visste inte var jag var. Jag bara vandrade längs den oändliga vägen med skogen bredvid mig.
Jag hade passerat den dimmiga ängen för länge sen och var nu helt omringad av skog och mörker.
Förr hade jag alltid känt mig trygg i mörkret. Mörkret hade aldrig skrämt mig och jag hade älskat att vara ensam. Den friska luften, friheten hade jag alltid sugit in i mig och jag hade alltid trivits. Jag brukade låta mina tankar sprida sig inom mig och struntat i verkligheten men mina tankar var för jobbiga och tänka och den ojämna andhämtning gjorde den friska luften outhärdlig och jag kände mig allt utom fri. Fast jag var fri på ett sätt som gjorde ont, jag var fri från kärleken. Jag kände mig tom, kall men främst lämnad och övergiven. Jag förstod varför han lämnade mig. Jag var patetisk.
Min kläder var smutsiga och trasiga efter en av mina dåligare egenskaper - klumpighet. Jag kan inte gå på en plan, stabil ytan utan att snubbla och det resulterade i många ärr, trasiga kläder, skrapsår och även benbrott var inblandade. Jag hade tur som inte hade ramlat och slagit mig fördärvad just nu. Den här egenskapen var troligen en enskap ärvd av mamma. När hon var ung hade hon varit så vacker med hade åldrats med tiden och tusen rynkor pryder hennes ansikte. Hennes hår hade varit lika mörkt som mitt med var nu i en silvrig, grå nyans och korta var vi båda två. Vi var inte över 160 centimeter. Jag önskar jag hade ärvt lite mer av min pappa som var 2 meter lång och inte klum pig alls.
Mina fötter värkte och ytterligare tusen småstenar hade grävt sig in i fotsulorna. För varje steg jag tog gick jag saktare och saktare och stelnade som fastfrusen när jag såg en gestalt framför mig. Jag kunde itne riktigt se klart men jag såg att det var en gestalt med mänskliga former.
På senaste hade de stått väldigt mycket om våldtäckter och rånmord i tidningarna vilket itne alls gjorde mig lugn. Jag föreställde mig de hemskaste senariorna och fick en stor, tung klump i magen. Jag sköt undan tankarna och fortsatte gå med osäkra steg.
