Du är mitt liv nu

Jasper stod plötsligt bredvid Alice, närmare mig än han brukade. "Bella", sa han med misstänkt lugnande röst. "Du har ingenting att oroa dig för. Du är trygg här."

"jag vet det."

"Varför är du då så rädd?" frågade han oförstående. han kanske förnam mina känslor, men han kunde inte tolka anledningen till dem.

"Ni hörde vad Laurent sa." Min röst var bara en viskning, men jag visste att det kunde göra mig. "Han sa att James dödade utan att tveka. Tänk om något går fel, om de kommer ifrån varandra? Om något händer någon av dem, Carlisle, Emmett ... Edward ... " jag svalde hårt. "Om den där vilda kvinnan gör Esme illa ..." Min röst hade blivit högre och började låte hysterisk. "Hur ska jag kunna leva med mig själv? Det vore mitt fel! Ingen av er borde ta risker för min skull..."

"Sluta, Bella! Sluta", avbröt Jasper mig och orden rann ur honom så hastigt att de var svåra att uppfatta. "Du är orolig för fel saker, Bella. Lita på mig - ingen av oss svävar i fara. Du är tillräckligt stressad som det är utan att oroa dig i onödan. Lyssna på mig!" befallde han när jag vände bort blicken. "vår familj är stark. Det enda vi är rädda för är att förlora dig."

"Men varför skulle ni ...?"

Alice avbröt mig den här gången och rörde vid min kind med sina kalla fingrar. "I nästan ett århundrade har Edward varit ensam. Nu har han hittat dig. Du ser inte förändringarna vi ser, vi som har varit med honom så länge. Tror du någon av oss kommer kunna se honom i ögonen det närmaste hundra åren om han förlorar dig?"

Mina skuldkänslor blev långsamt svagare när jag såg in i hennes ögon. Men trots lugnet som spred sig inom mig visste jag att jag itne kunde lite på mina egna känslor i Jaspers närhet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0