Så länge vi båda andas

Jag har haft fler nära döden-upplevelser än de flesta; det var ingenting jag någonsin vande mig vid.
   Ändå kändes det på något sätt oundvikligt att jag skulle se döden i vitögat igen. Som om det faktiskt var mitt öde.  Gång på gång hade jag lyckats undkomma, men den sökte alltid upp mig igen.
   Men den här gången var det annorlunda.  
   När man älskade den som skulle döda en, hade man inga valmöjligheter. Hur skulle man kunna fly eller kämpa emot, om det innebar att man sårade den man älskade? Om livet var allt man hade att ge, hur kunde man då låta bli att ge det?
   Om det gällde någon man verkligen älskade?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0